Spökpejl
En bok framtagen med AI + läs-app & redaktörsläge
Jag ville veta om det gick att skriva en roman med hjälp av AI. Det visade sig att det gick. Dock kanske inte som de flesta tänker sig; dvs att man skriver in en prompt i terminalen, går iväg för en kaffe och sedan kommer tillbaka till en klar bok. Man kan göra så, men resultatet skulle i mitt fall inte alls blivit som jag önskat.
Det stora arbetet handlade för mig snarare om att hålla i tyglarna vad det gäller övergripande idé & synopsis, ge relevant bakgrundsinformation kring detaljer – stora som små, samt korrigera och skruva på formuleringar.
Någon flyttar fartyg utan att röra dem
En novembernatt går passagerarfärjan M/S Baltic Crown på grund i Sandhamnsleden. Ombord visar varje instrument att hon ligger mitt i rännan. Utredningen stannar vid det bekväma: en trött styrman på hundvakten.
Klara Wallin mäter sjöbotten för att kartor ska bli sanna. Rutinuppdraget att mäta in olycksplatsen tar en timme att utföra och blir omöjligt att lämna: grundet ligger åttio meter från leden, och färdskrivarens position har suttit blickstilla mitt i rännan medan djupet rasade under kölen. Någon har matat fartyget ett falskt läge. Inte den breda störningen som blivit Östersjöns vardag, utan en lögn skräddarsydd för ett enda fartyg.
Klara vet vad en skärm som ljuger kostar. Femton år tidigare valde hon plotterns lugna triangel framför ekolodet och rösten från en nittonåring på fördäck.
Myndigheterna ser mönstret och tiger – att peka ut en fiende är att tvingas handla. Kvar finns 285, en hemvärnsbåtpluton av vanliga människor som navigerar på öga, papper och minne. Det enda vapen som inte går att störa ut.
Att ”skriva” en bok med AI
Boken är framarbetad i en lång dialog med Claude, mening för mening. Jag skrev inte in en prompt, tog en kaffe och fick tillbaka ett gäng kapitel, utan började med att resonera med Claude kring övergripande synopsis, karaktärer, tonalitet och allt annat som (eventuellt) gör en historia värd att berätta.
Det som gjorde det möjligt var inte modellen utan disciplinen runt användningen av densamma. Artificiell intelligens är fantastisk på att snabbt få ut resultat, men AI:n glömmer, gissar friskt – för att inte säga ljuger som en borstbindare. Dessutom märkte jag att det var extremt omständligt att få maskinen att skriva god svenska, i alla fall inte meningar som lät direktöversatta från engelska. Ett stort jobb lades på att ta fram en ”språkbibel” – ett dokument innehållande regler för hur jag vill att något ska låta, och som om det vore något jag själv skulle ha formulerat.
Saker jag också byggde
- Språkbibel
- Prosastandard och regler för språkdisciplin
- Domänkanon
- Allt som handlar om sjön: navigation, dykning, sjökort och hemvärnsförband
- Stilbibel
- Röst och rytm
- Karaktärsbibel
- Vem som är vem, vad någon redan har sagt eller gjort
- Platsbibel
- Geografi och terräng. Var ligger en brygga och vart går en farled egentligen?
Och så behövdes ju en läs-app tillverkas
Att få ut en PDF med en textmassa är ju en sak, men det är rätt omständligt att sitta och antingen scrolla sig igenom innehållet, för att inte tala om hur struligt det skulle vara att skriva ut sidorna och sedan hålla ordning på allt. Så, jag började parallellt bygga en läs-lösning (eller ”reader” om man så vill) som skulle funka precis som vilken random Storytel-klon som finns därute.
Läspositionen sparas, så att boken öppnas där den lämnades. Boken går också att spara på telefonens hemskärm, för att få riktigt native-läge (som det inte heter på svenska).
Man bläddrar. Inte scrollar.
Appen mäter hur mycket text som får plats på skärmen och bryter texten på rätt ställe. En sida är en sida, och allt räknas om när personen som läser ändrar textstorlek, radavstånd eller ändrar rotation på telefon eller läsplatta.
Ett eget korrekturläge
För att göra det enkelt för mig själv att skriva korrektur byggde jag in editeringsmöjlighet direkt i boken. Varje anmärkning & kommentar sparades, och via ett kommando i terminalen betades allt av tills jag var nöjd. Spökpejl gick igenom 239 rättningar innan den ”var klar”.
Bok ett (Spökpejl) är sedan facit för uppföljande bok. En detalj som etablerats i första boken får inte motsägas i bok två, och därför ligger allt med som referens när framtida litterära verk produceras.
